number twentyseven - tankar

...om hur det blev

Tankar om hur det är
Tankar om hur det kommer bli och vara


En regnbåge borde finnas mellan alla människor. Jag vet att den finns i släkten och i mina vänner. Även om ni inte vet om det så är det en regnbåge mellan dig och mig. Ett osynligt band som jag kletat fast på er även fast ni kanske inte vill. För jag tycker om er


Jag har läst Helenas blogg: http://familjenlever.blogg.se, varje gång hon har uppdaterat och skriver om sitt nya liv.
Självklart har vi alla tänkt på allt som händer kring oss extra mycket i och med hennes "olycka" eller vad vi nu ska kalla det.
Hon skriver det som vi alla tänker att efter allt som hänt har vi nog tänkt på hur skört livet är och hur vi ska uppskatta det vi har, att man vet aldrig vad som kan hända en. För Helana var frisk, som hon skrev; Jag har inte ens lagat ett hål i en tand och att hon nu har gjort ALLT förutom lagat en tand då. Men det fick mig att tänka lite när hon skriver att hon var fullt frisk och helt plötsligt så låg hon där med livet hängandes i en tunn tunn tråd och ingen visste vad som skulle hända.
För vi vet aldrig vad som ska hända. Framtiden är ett ovisst kapitel som vi inte kan säga något om.
Det som skrämmer mig med det är att jag inte kan ha kontroll på vad som händer med familjen och vännerna. Tänk om jag åker bort ett år till någonstans och något händer hemma. Som att någon skulle plötsligt dö. Jag vill inte vara på andra sidan klotet om något sådant skulle hända. För jag tar så klart för givet att alla i familjen kommer vara kvar när jag kommer hem igen. För det är så vi säger hej då när jag reser. Vi säger inte hej då, vi säger; vi ses snart. För vi ses ju snart. Ni ska ingenstans och det ska verkligen inte jag heller.

Så vill jag fortsätta resa?
Ja, det vill jag. Min tanke var först såhär, men sedan ändrade jag mig i mina tankar( inte skulle jag kunna sluta resa inte):
Jag har ju ändå rest lite granna. Räcker inte det? Eller blir det en uppoffring att resa när det faktist kan hända, fast man inte ens anar det, någon något.
Att inte ha sagt jag älskar dig eller hur mycket man saknar personen i fråga.

(någonstans i stycket ovan har jag tappat bort mig och vet inte vad jag menar men jag tror ni förstår vad jag menar ändå)

Så, vad fick jag ut av det här nu då?
Jag antar att det är viktigt att ta ett riktigt bra hej då utan att säga hej då. Berätta för människor vad de betyder för en och aldrig ALDRIG skiljas åt som ovänner.

För faktiskt, på riktigt så förväntar jag mig och tar för givet att alla kommer vara där när jag kommer tillbaka. Skulle ju faktiskt vara dumt att tänka annat?