number thirtyone - åldern då det händer en massa kul

...måste nog närmare bestämt vara 26!

YAY! Jag bor ju med Robyn som också är 26 och båda vi har kommit fram till att vår tid är nu. Då vi trodde vi hade det som bäst kommer inte ens i närheten av det vi har nu. Jag älskar livet här, jag mår bra och har det underbart. Om en alldeles snar framtid ska ju vi åka på roadtrip. Vi ska hyra en bil och köra igenom hela Australien från söder till norr.
Vi kommer stanna till i vackra Alice Springs i några dagar för att sedan röra oss upp mot heta Darwin. För varmt kommer det vara då vi åker hela vägen upp till nära ekvatorn i alla fall.

Resevägen vi kommer ta på ett ungefär ser ut såhär:
Visa större karta


Alice Springs


Darwin


Bali-Lombok

Så här är de större ställena vi ska till men jag lovar att jag kommer ladda upp bilder från min egen kamera efter resan!

Oh apropå annat: Jag har fått ett till jobb. Jag har fått jobb i restaurangen på ett bryggeri. Jag vet inte om vi har den här ölen i Sverige, tvivlar starkt på det, men om den finns så heter märket James Squire och min favorit av de alla olika typerna som finns är Golden Ale. Jag tycker den ligger närmast Little Creature som är min absoluta favorit just nu!
Jobbar i alla fall som servitris och tydligen så kommer de lära mig mervikrigare saker om stället så jag kan vara lite ansvarig när inte chefen är där. Är jag inte grym så säg? Det känns faktiskt helt fantastiskt att människor litar på mig, att jag är bra och tror på mig.

Sen vill jag bara tillägga att Familjen Ågren är hur fina som helst på de nya fotona Helena har laddat upp på sin blogg familjenlever.blogg.se/. DÄR har vi lyckaoch kärlek!

number twentyeight - vad ska vi göra?

Ja, vad ska vi göra.
Jag läste just mormors och mammas inlägg på mitt inlägg innan...eller två inlägg innan.

Jag vill bara komma hem och sprida glädje och saker runt mig, för det är vad jag gör!
Jag vill komma hem till mormor och morfar och äta upp alla deras goda bullar. jag vill komma hem till Mamma och Sven-Åke och äta od mat och visa de den nya ölvärlden jag just har upptäckt.
Jag vill komma hem till Pappa och äta husmanskost med massa grädde och smör i och bara bli omhändertagen, spela kort och läsa Kalle Anka och Bäckamarkus. För Bäckamarkus är faktiskt lite kul och läsa.

Jag fick meddelande från pappa häromdagen, han hade vart ute på Albertina med jobbet och haft kul. Det bästa/jobbigaste av allt är att han längtar tills jag kommer hem igen. Jag längtar tills jag får komma hem och komma hem till Torpet, äta den bästa maten ever och bara umgås med pappan. För jag är ju faktiskt pappas flicka så det är ju där jag hör hemma=)
Men såklart så vill jag ju vara med resten av familjen med:
Jag vill äta frukost på blommaffärn
Jag vill spela Guitar Hero med Amanda
Jag vill laga mat och spela spel med Helena
Jag vill åka ut till mormor och morfar och äta bullar
Jag vill åka ut till farmor och äta hennes kakor
Jag vill vara på A1 och bara göra saker som man får göra
Jag vill åka till Enköping och vara en cool syster
Jag vill åka till Linköping och umgås med min bästa vän Hanna
Jag vill även umgås mer med Malin i Uppsala
Jag vill vara i Stockholm och umgås med alla där(och de är väl de som egentligen inte bor där nu?)
Jag vill flytta in till Annika igen
Jag bara saknar alla er som satan!



Just nu är jag mest fokuserad på pappa som jag ska försöka ringa så snart jag har tid. Saknar och älskar dig pappa.

number fourteen - har visst glömt

...ett par nummer.



Har kollat igenom mina inlägg jag har gjort och som ni vet så numrerar jag dom.
Mitt sista inlägg var nummer 30. Min bloggsida säger att jag har gjort 30 inlägg men det stämmer ju inte för det fattas minst tre siffror mitt i allt ihop.
Så idag blev det nummer 14 för han fick inte vara med och leka.

Har pratat lite med Amanda idag och livet är tungt för henne. Så för att muntra upp henne har jag letat upp en Stockholm Live spelning som vi tittade skitmycket på förut. Den är askul och jag saknar när vi kunde sitta i timmar och kolla på standup

number thirty - en tår

...gånger en hel del är det som behövs.



Har just kommit fram till det stadiet att jag behöver gråta. Var tredje månad gör jag det och tyvärr är det dags nu.
Började idag med att jag trodde jag skulle jobba på ett av mina jobb, men när jag kommer dit har hon tagit bort mig på schemat. Tycker det var skitsnällt av henne att ringa och berätta det för mig. Inte. Så det känns som att jag har fått sparken på Apotekergårdens vis. Komma till jobbet och inse att man inte längre är med på schemat.
Jag är ju en sån so gråter när jag blir arg så jag var nära när jag kom dit. Men stark som jag är kunde jag ta kontrollen!
Men känsliga veckor väntar alltså så jag hoppas att folk är snälla på mig, för vad som helst kan utlösa ett gråtanfall nu.

Blev rörd när jag såg att mormor hade skrivit en kommentar på mitt inlägg Mothers day.
Jag saknar mormor och morfar. Så mycket som de ställt upp för mig.

Och vad som gör mig extra upprörd just nu är att jag har skrvit en dikt om mina fina gummistövlar, men jag kan inte hitta eller komma på var eller när jag skrev det!
JAG SAKNAR MINA GUMMISTÖVLAR!*snyftar*

number twentynine - they´re fixing our roof

...and that is VERY anoying!



Nog för att Australien är väldigt bra när det gäller att fixa taket. De knackar på dörren och frågar om man vill ha sitt tak fixat och staten betalar. Det är ju inte helt fel. Tänk om vi hade det så i Sverige. Fast vi svenskar är ju grymt bra på att bygga hus så vi har ju faktiskt inte något behov av att få "taket fixat".
Hade jag varit en utbildad bygga-hus-snickare hade jag lätt byggt ett hus här som det ska vara: ett som håller värmen om vintern och kylan om sommaren, dubbla fönster och inte en fireplace i varenda rum som inte går att använda!
Men det är skitkul att vakna till en borrmaskin i örat kl 8 på morgonen när man har jobabt hela natten. DESSUTOM så jobbar de lördagar! Dum idé tycker jag.

Anyways...mina housmates. Jösses säger jag bara. De som bott här längst har vart tillsammans i 5 år. Jag lovar, varenda dag grälar de och skriker på varandra och varje morgon så går hon runt och nästan gråter och ojar sig och suckar och stönar.
Sådär som jag känner mig var 3:e månad ungefär när inget är rätt och jag bara vill gråta. MEN VARJE DAG!Hon kan ju inte vara en lycklig människa. Som en 5-åring som sätter sig på tvären för att det inte är precis som det har vart varje dag de senaste åren: just det teet på morgonen, just de nudlarna med den smaken på kvällarna, inga folk i köket när hon kommer hem från jobb o.s.v.


Men jag bor med en till tjej från DC som är toppen. Hon pratar massa och vi gör en massa saker tillsammans. Vi tar med varandra på saker hela tiden och gör roliga saker så jag är tacksam för att hon bor här för annars hade jag nog dött lite här borta.
Ja det här låter ju tragiskt med hon är den enda jag umgås med här. Och Tapper då såklart.
Men jag är inte så social längre som förr och känner inte att jag har lust att vara trevlig mot folk jag inte kommer träffa sen.
Men Robyn har ju träffat mannen i sitt liv och han är hur bra som helst*avis*. Men det som är toppen med han är att han lyssnar på samma musik som jag och ska ta med mig ut på bra rockställen*trycker på gilla-knappen*
Så det ser jag fram emot! Hej Inflames-kväll(synd att Sheena inte är här)



Det är i alla fall med Robyn som jag ska åka på roadtrip nästa månad med. Jag längtar så jag håller på och spricker!

number twentyseven - tankar

...om hur det blev

Tankar om hur det är
Tankar om hur det kommer bli och vara


En regnbåge borde finnas mellan alla människor. Jag vet att den finns i släkten och i mina vänner. Även om ni inte vet om det så är det en regnbåge mellan dig och mig. Ett osynligt band som jag kletat fast på er även fast ni kanske inte vill. För jag tycker om er


Jag har läst Helenas blogg: http://familjenlever.blogg.se, varje gång hon har uppdaterat och skriver om sitt nya liv.
Självklart har vi alla tänkt på allt som händer kring oss extra mycket i och med hennes "olycka" eller vad vi nu ska kalla det.
Hon skriver det som vi alla tänker att efter allt som hänt har vi nog tänkt på hur skört livet är och hur vi ska uppskatta det vi har, att man vet aldrig vad som kan hända en. För Helana var frisk, som hon skrev; Jag har inte ens lagat ett hål i en tand och att hon nu har gjort ALLT förutom lagat en tand då. Men det fick mig att tänka lite när hon skriver att hon var fullt frisk och helt plötsligt så låg hon där med livet hängandes i en tunn tunn tråd och ingen visste vad som skulle hända.
För vi vet aldrig vad som ska hända. Framtiden är ett ovisst kapitel som vi inte kan säga något om.
Det som skrämmer mig med det är att jag inte kan ha kontroll på vad som händer med familjen och vännerna. Tänk om jag åker bort ett år till någonstans och något händer hemma. Som att någon skulle plötsligt dö. Jag vill inte vara på andra sidan klotet om något sådant skulle hända. För jag tar så klart för givet att alla i familjen kommer vara kvar när jag kommer hem igen. För det är så vi säger hej då när jag reser. Vi säger inte hej då, vi säger; vi ses snart. För vi ses ju snart. Ni ska ingenstans och det ska verkligen inte jag heller.

Så vill jag fortsätta resa?
Ja, det vill jag. Min tanke var först såhär, men sedan ändrade jag mig i mina tankar( inte skulle jag kunna sluta resa inte):
Jag har ju ändå rest lite granna. Räcker inte det? Eller blir det en uppoffring att resa när det faktist kan hända, fast man inte ens anar det, någon något.
Att inte ha sagt jag älskar dig eller hur mycket man saknar personen i fråga.

(någonstans i stycket ovan har jag tappat bort mig och vet inte vad jag menar men jag tror ni förstår vad jag menar ändå)

Så, vad fick jag ut av det här nu då?
Jag antar att det är viktigt att ta ett riktigt bra hej då utan att säga hej då. Berätta för människor vad de betyder för en och aldrig ALDRIG skiljas åt som ovänner.

För faktiskt, på riktigt så förväntar jag mig och tar för givet att alla kommer vara där när jag kommer tillbaka. Skulle ju faktiskt vara dumt att tänka annat?